Vindkraften – en kvarnsten för Åland?

Få har väl undgått att se hur regeringen dansar kring den nya guldkalven: Vindkraften. Med taktpinnen i hand ser vi vicelantrådet Harry Jansson (C), som ville att lagtinget skulle utarrendera 1 miljard kvadratmeter in blanco till projektet, som beräknas till 12 miljarder euro motsvarande 10 års BNP för Åland. I sanning ett mega-projekt.
Och om sanningen skall fram så är det inte bara regeringen utan också utskottsordförande Jörgen Pettersson (C) och största delen av lagtinget, som är med i dansen.
Den som vågar peka på något problem kallas bakåtstävare eller dum i huvudet eller något annat förklenande. Vinsterna för ”omställningen” kommer i framtiden sägs det. För mig låter det som när vi diskuterade flyktingpolitiken våren 2015. Vinsterna kommer senare. Där börjar vi ha lite av facit. Skjutningar. Sprängningar. Gängmord. Påskuppror med mera med mera. Och detta är tyvärr bara början. Men vi på Åland klarade oss den gången undan med blotta förskräckelsen. Kanske för att det också då fanns någon som vågade ifrågasätta majoriteten.
I denna insändare tänkte jag inte diskutera vad man gör av rotorbladen, eller betongen, eller elektroniken eller var man tar alla sällsynta metaller ifrån, eller ens hur mycket mikroplaster, Bisfenol-A eller PFAS, som kan tänkas komma från vindkraftverken. Inte hörbart ljud eller ohörbart ljud heller.
Nej. Jag vill fokusera på ”lönsamheten” för de svenska vindkraftverken på basen av en studie över de, som anlades 2017-2021. Räntabiliteten år 2017 var -25 procent. År 2018 och 2019 var den -9 procent. 2020 var den -11 procent och år 2021 -15 procent. Sammanlagt – 69 procent eller mer än halva kapitalet var borta på fem år!
Detta är siffror som får en ekonom att rysa och ger mardrömmar, medan andra lugnt säger att bokslut bara är semantik och historia. Men för att ha en framtid, så måste man överleva.
Hur kan de ens överleva? Författarna till studien skriver: ”kan vi se ett pärlband av aktieägartillskott, omförhandlade lån och ackordsuppgörelse där banker helt enkelt fått efterskänka lån till vindkraftsparker”. Vilka som kastar pengar i dessa svarta hål får ni gissa er till.

Studien av de svenska vindkraftverken har publicerats under rubriken ”Vindkraft – en grön bubbla eller ett svart hål?” av Christian Sandström, biträdande professor och docent vid Jönköping International Business School. Madeleine Staaf grundare av Vindkraftsupplysningen och Christian Steinbeck med 25 års erfarenhet som CFO och controller i privata företag. Artiklar och videon hittas med hjälp av Google.
Denna olönsamhet hade företagen innan prisbilden på el blev mer och mer volatil, alltså fluktuerade mer och mer beroende av vinden. Numera är elen dyr när det inte blåser och vindkraftverken står stilla medan priset till och med kan vara negativt då vindkraftverken snurrar för fullt. Den ålandsbekante professor Jan Blomgren kallar detta för att vindkraftverken kannibaliserar på varandra.
Denna olönsamhet hade branschen då räntorna var negativa. Dagens ränteläge ger inget lyft för branschen då belåningen ligger mellan 84-92 procent av kapitalet.
Detta borde få de åländska beslutsfattarna att fundera en gång till hur Åland skall hantera denna extremt riskabla fråga.
Det som också bekymrar mig är att den Åländska Pensionsfonden har investerat i det lokala vindkraftsbolaget, som gjort miljonförluster de två första åren. I juni får vi se hur det första driftsåret ser ut. För skattebetalarnas del hoppas jag att de klarat sig mycket bättre än de svenska bolagen.

Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati ... Läs merStäng

Vad säger Ålands Näringsliv om skattegränsen och dess kostnader?

Under rubriken ”Ålands tillväxt – eller avsaknaden av den”, skriver Susanne Olofsson, VD för Ålands Näringsliv, som inbjuden debattör en lång debattartikel om situationen för åländsk ekonomi.
Jag har redan under flera år lyft problemet med den negativa utvecklingen av BNP/capita för Åland och har med glädje noterat att detta mer och mer har uppmärksammats i debatten. Det är lätt att förbigå denna negativa utveckling då arbetslösheten och inflyttningen hela tiden uppvisar fina siffror.
I sin debattartikel verkar Susanne Olofsson mest rikta kritiken mot de åländska entreprenörerna och ser lösningen som ”fokus på företagande”.
Jag får hela tiden en känsla av att SO inte vågar/ vill tala om den så kallade Elefanten i rummen; Skattegränsen. Visserligen skriver hon ”Det går inte på grund av skattegränsen”, men mera för att lyfta ett argument, som Ålands Näringsliv inte verkar ta på fullt allvar.
Och så har det varit sedan diskussionerna om att skattegränsen skulle införas. Då fick man fick knappt föra en debatt utan kallades för skattegränsmotståndare. (Känns det bekant i den åländska debatten. Att ifrågasätta och problematisera ger ofta en stämpel). Skattegränsen skulle ge så stora fördelar att de landbaserade företagen och ålänningarna i gemen skulle vara tysta och nöjda. Det skulle inte ens analyseras minns jag.
Med tiden har vi kunnat se hur sjöfartssektorn krympt, trots skattegränsen samtidigt som exportföretagen kämpat och inte utvecklats som på annat håll inom EU. Kostnadsnivån på Åland har drivits upp delvis på grund av importörernas kostnader med skattegränshanteringen. Myndigheterna har luckrat upp 24-timmars-regeln och ser mellan fingrarna på de regler som finns kvar. Vi ser nya former av pick-nick-resande. Turistnäringen har stampat på stället i decennier på grund av den höga kostnadsnivån och då myndigheter och rederier gynnat och fokuserat på turisternas konsumtion ombord.
Har Åland Näringsliv några åsikter om ombyggnaden av Långnäs hamn och hur detta påverkar den landbaserade turismen? Har Ålands Näringsliv åsikter om pick-nick-resandet och 24-timmars regeln överhuvudtaget och hur detta påverkar det den landbaserade turismen? Det är många som vill veta.
Och framför allt. Vad har Ålands Näringsliv för åsikt om elefanten i rummet: Skattegränsen? Borde exportföretag ersättas för sina extra kostnader? Kan dessa finansieras med en passageraravgift, exempelvis per transporterad sjömil? Kunde detta vara ett sätt att hjälpa företagandet i exportsektorn på Åland och skapa tillväxt på Åland? Jag hoppas att Ålands Näringsliv / Susanne Olofsson kan besvara dessa frågor.

Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati ... Läs merStäng

0 euro för Mariepark

I media har vi kunnat läsa om ett förslag att Staden skulle köpa Mariepark AB:s fastigheter för 675.000 euro.
Vi har även kunnat läsa att bolaget enligt hyresavtalet är skyldigt att bebygga fastigheten till 80% enligt planer till december 2023. Så kommer uppenbarligen inte att ske och i december kommer Staden att ha rätt att häva avtalet och kräva ett avtalsvite om högst 272.800 euro. Enligt avtalet skall sedan byggnaderna rivas av Mariepark Ab.
Om Staden låter tiden gå så erhåller alltså Staden 272.800 euro i sinom tid. En skillnad om 947.800 euro mot alternativet att nu köpa fastigheterna. Pacta sunt servanda är den gamla regeln. Inte att hjälpa motparten från sina åtaganden på grund av ett undertecknat avtal. Det ger bara en känsla av vänskapskorruption och politiskt mygel inför ett stundande val.
Med tanke på valet i höst skulle undertecknad vara intresserad att veta vilka av de folkvalda som vill slösa en miljon av mariehamnarnas skattepengar på detta sätt.
Förslaget försvaras med att Staden då slipper en lång rättsprocess angående värdering av fastigheterna. Som jag ser kunde Staden efter att de sagt upp avtalet erbjuda att avstå från att byggnaderna måste rivas och att Staden kan ta emot dem utan avgift. Det blir ju billigare för Mariepark Ab.
Min förhoppning är att stadens förtroendevalda istället funderar på hur man kunde förvalta 947.800 euro på bästa sätt för vård, skola och omsorg.

Stephan Toivonen
Mariehamnare ... Läs merStäng